libyen

USA, EU och Arabiska Unionen anföll och förstörde Afrikas rikaste land, De använde motiv att skydda civilbefolkning för att uppnå sina egna syften till regimförändring av en självständig aktör. Ytterligare info en rapport 29/3 2011 Klart fall av krigsbrott.

Västs berättele

Till grund för Natos ödeläggelse av Libyen kan man se en berättelse lanserad från Arabförbundet, EU och kanske främst USA. En FN-publikation anger den 17/3 2011 att det pågår våldsamma attacker mot civila demonstranter. Khadaffi använder krigsflygplan, krigsfartyg, tanks och artilleri för att bekämpa massprotester från fredliga, civila demonstranter. Oppositionen i landet hävdade och blev trodd, att Khadaffi hade startat en våldtäktskampanj och delat ut Viagra till soldater. Sjukhus och ambulanser påstods attackerade. (Obama 28/3 2011)

Hillery Clinton, ledande förespråkare för anfall mot Libyen påstod 24/3 2011 att när det libyska folket försökte förverkliga sina demokratiska ambitioner möttes de av extremt våld från sin egen regering. Inom Västvärlden rapade journalist efter journalist upp lögnerna i tidningarna. I krig gäller det att få sina invånare med sig utan opposition.

På dessa som det senare visat sig vara grovt felaktig information krävde Säkerhetsrådet (resolution 1973) att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda civila i Libyen. Några bevis eller tecken på att regimen planerade anfall på civila fanns inte vilket har konstaterats av rapport från Förenade Englands utrikesdepartement och andra. Se inlägget svensk dagspress not 1 Det handlade om flygförbud för Khadaffis styrkor, men däremot inte något tillstånd att sätta in militär utifrån eller att skicka mängder av vapen och trupper. Nato genomförde 26 156 överflygningar och 9 633 bombanfall bl a på civil infrastruktur. Hur kan man tro att FN alltid är neutral i sina ställningstaganden?

FN;s säkerhetsråds resolution 1973 utgör ett brott mot FN-stadgan artikel 1(2) om varje lands rätt till självbestämmande, menade bl a Ove Bring. Väst angav humanitära motiv för angrepp, men det egentliga motivet var från början regimförändring.

I själva verket blev det snabbt ett inbördeskrig. Bilden av massakrerade fredliga demonstranter i Benghazi i början av 2011 är helt felaktig skriver Forte. (i sin bok: ”Sloughing towards Sirte: NATO’S war on Libya och Africa av professor Maximilian Forte) I själva verket ”brände rebeller polisstationer, bröt sig in i säkerhetstjänstens byggnader, attackerade regeringsbyggnader från början” medan myndigheterna svarade med ”tårgas, vattenkanoner och gummikulor Först när rebellerna intog Benghazis militärförläggningar, plundrade dess vapen och använde dem mot regeringsstyrkor inledde dessa sitt agerande. Beväpnade demonstranter överföll från början militärläger och kom över vapen, som de sedan använda mot polis och militärer. Vissa klaner, främst i östra Libyen, islamistiska extremistgrupper och lokala gangstergrupper utnyttjade tillfället och startade med stöd från bla Förenade Kungariket, USA m fl ett brutalt och blodigt inbördeskrig mot Libyens legala regering, som hade full internationell rätt att försvara sig mot sådana attacker.

Det fanns realistiska förslag till en fredlig lösning av konflikten, som lagts fram av Afrikanska Unionen och andra. Men de sopades undan av Nato-sidan som endast ville se en krigisk utgång och strävade efter regimförändring. Khadaffi hade visat sig vara alldeles för självständig (Jan Nybondas på Jinge.se 1/6-17)