Hans Norelius hemsida

Del II (1919-1939)

Under denna tid lades infrastrukturen till staten Israel fast under britternas beskydd. Redan när britterna 1918 besegrat de Ottomanska turkarna började de favorisera sionisterna. Först 1922 reglerades britternas ställning juridiskt. De blev Mandatmakt på uppdrag från Nationernas Förbund. I realiteten handlade det om att fördela det koloniala bytet mellan segrarmakterna efter första Världskriget. Araberna ställde sig avvisande till Mandatet, varför britternas ställning kom att vila på vapenmakt fram till 1948.

 

Det fanns en absolut motsättning i Mandatfördraget (artikel 2), som man länge försökte dölja, mellan Palestinaarabernas rättigheter och självbestämmande samt upprättandet av en judisk stat. Termen en judisk stat användes inte utan det hette ett Judiskt Nationellt Hem. Kanske var det för tidigt att öppet deklarera det slutliga målet. De objektiva villkoren måste först tillskapas. Det viktigaste anglo-sionistiska medlet var judisk invandring. När det fanns tillräckligt många kunde man börja hävda den demokratiska principen av en man, en röst. Några självständiga institutioner upprättades aldrig. Judiskt landförvärv var blygsamma. 1919 ägdes 2,04 % av judar, vilket steg till 5,7 % år 1939. Jorden var i huvudsak på de bästa och bördigaste delarna.

 

Det arabiska missnöjet växte och deras motstånd tog form av delegationer, petitioner, demonstrationer och strejker. Men inget hjälpte och fruktan för det smygande sionistiska intrånget och det sionistiska slutmålet ledde till upplopp och våldsamma sammanstötningar med brittiska säkerhetsstyrkor och de sionistiska kolonisatörerna. Händelserna kring klagomuren 1929 och massaker på oskyldiga judar i Hebron förbättrade inte situationen. I efterdyningarna till oroligheterna förkom vissa försök att tillgodose arabernas intressen, men detta ledde ingenvart. Sionisterna hade stort inflytande i London. Orättvisorna fick Palestinaaraberna att samla krafterna för en nationell revolt som inleddes 1936. År 1937 rekommenderade en undersökningskommission (Peelkommissionen) delning av Palestina. Araberna blev förskräckta. Judarna, som efter 80 år hade uppnått ett jordägande på 5,6 % skulle tilldelas 40 % av Palestina och 100-tals arabiska byar och städer skulle tillfalla dem. Men det värsta var att en ”tvångsmässig” förflyttning av araberna skulle bli nödvändig. Detta gav mer bränsle till upproret, men 1939 var det nedslaget. Araberna avväpnades och deras organisering förstördes medan judarna beväpnades och britterna såg bort från detta faktum. År 1939 hade därmed britterna helt fullbordat erövrandet av Palestina som de tagit från Ottomanturkarna 1918. De sionistiska kraven hade omvandlats från invandring till krav på territorier.

Del 3