Introduction
Palestinatragedin är inte ett resultat av slumpmässiga, okontrollerbara makter. Den har planerats fram och viktiga beslut har tagits i London och Washington, där man mycket väl visste hur det såg ut i Palestina. Ingen hänsyn har tagits till Palestinaarabernas vädjanden. Startpunkten kan sägas vara den Sionistiska Världskongressen 1897 i Basel. Då inleddes en mångfasetterad strategi med både propaganda och genomförande för att etablera en judisk stat i Palestina, där 95% var araber som ägde 99% av landet.
Det centrala i Palestinakonflikten är sionisternas beslutsamhet att genomföra sin vision från Basel samt den arabiska reaktionen och motståndet mot att den skulle genomföras på Palestinaarabernas bekostnad – överhuvudet på dem. I Västvärlden förenklas konflikten än i dag till att ”araberna vill kasta judarna i havet”. (se sidan 4, näst sista stycket).
Del I (- 1917)
Staten Israel, var och är i grunden sekulär och kolonialt, men den bygger i stor utsträckning på två myter som sionisterna framgångsrikt drivit. Den första är att de har ett gudomligt löfte att återvända till Palestina. Den andra myten är förnekandet av den tusenåriga arabiska närvaron i Palestina. Historiskt sett gjordes dessa myter till realpolitik 1917 och kom att hota de palestinska arabernas existens. Palestinierna har alltid funnits i Palestina och de har aldrig lämnat landet för att återvända. De är både avkomlingar till de muslimska erövrarna på 600-talet och de många befolkningsgrupper som bott i landet sedan tidernas gryning.
Sionismen blev genom Balfourdeklarationen 1917 en integrerad del av britternas imperialistiska strategi i Mellanöstern. Det fanns särskilt två motiv för stödet. Dels handlade det om behovet av en kolonial buffert till skydd för Suezkanalen och det brittiska imperiets kommunikationsleder till Indien. Dels fanns det ett starkt tryck på invandring till Västeuropa och USA av judiska flyktingar från förföljelse i främst tsarens Ryssland och Östeuropa. Det fanns därmed skäl att försöka dirigera flyktingströmmarna mot Palestina i stället för till Väst. Kvoter för invandring till USA och England visar bl a detta.
Del II (1919-1939)
Under denna tid lades infrastrukturen till staten Israel fast under britternas beskydd. Redan när britterna 1918 besegrat de Ottomanska turkarna började de favorisera sionisterna. Först 1922 reglerades britternas ställning juridiskt. De blev Mandatmakt på uppdrag från Nationernas Förbund. I realiteten handlade det om att fördela det koloniala bytet mellan segrarmakterna efter första Världskriget. Araberna ställde sig avvisande till Mandatet, varför britternas ställning kom att vila på vapenmakt fram till 1948.
Det fanns en absolut motsättning i Mandatfördraget (artikel 2), som man länge försökte dölja, mellan Palestinaarabernas rättigheter och självbestämmande samt upprättandet av en judisk stat. Termen en judisk stat användes inte utan det hette ett Judiskt Nationellt Hem. Kanske var det för tidigt att öppet deklarera det slutliga målet. De objektiva villkoren måste först tillskapas. Det viktigaste anglo-sionistiska medlet var judisk invandring. När det fanns tillräckligt många kunde man börja hävda den demokratiska principen av en man, en röst. Några självständiga institutioner upprättades aldrig. Judiskt landförvärv var blygsamma. 1919 ägdes 2,04 % av judar, vilket steg till 5,7 % år 1939. Jorden var i huvudsak på de bästa och bördigaste delarna.
Det arabiska missnöjet växte och deras motstånd tog form av delegationer, petitioner, demonstrationer och strejker. Men inget hjälpte och fruktan för det smygande sionistiska intrånget och det sionistiska slutmålet ledde till upplopp och våldsamma sammanstötningar med brittiska säkerhetsstyrkor och de sionistiska kolonisatörerna. Händelserna kring klagomuren 1929 och massaker på oskyldiga judar i Hebron förbättrade inte situationen. I efterdyningarna till oroligheterna förkom vissa försök att tillgodose arabernas intressen, men detta ledde ingenvart. Sionisterna hade stort inflytande i London. Orättvisorna fick Palestinaaraberna att samla krafterna för en nationell revolt som inleddes 1936.
År 1937 rekommenderade en undersökningskommission (Peelkommissionen) delning av Palestina. Araberna blev förskräckta. Judarna, som efter 80 år hade uppnått ett jordägande på 5,6 % skulle tilldelas 40 % av Palestina och 100-tals arabiska byar och städer skulle tillfalla dem. Men det värsta var att en ”tvångsmässig” förflyttning av araberna skulle bli nödvändig. Detta gav mer bränsle till upproret, men 1939 var det nedslaget. Araberna avväpnades och deras organisering förstördes medan judarna beväpnades och britterna bortsåg från detta faktum. År 1939 hade därmed britterna helt fullbordat erövrandet av Palestina som de tagit från Ottomanturkarna 1918. De sionistiska kraven hade omvandlats från invandring till krav på territorier.
Del III (1939 - 1947)
Ett kolonialt projekt som det sionistiska behöver stöd från centrum och under denna period växlade det från London till Washington, som nu var det framväxande imperialistiska centrum. Sionisterna lyckades aktivera judarna i USA. Över 600 amerikanska judar antog ett stöd ”Biltmoreprogrammet”, som antogs 11 maj, 1942 med krav att Judiska Byrån skulle få lagstadgad kontroll över invandringen till Palestina och förses med nödvändig auktoritet att bygga upp landet. Sionisternas politiska medel var diplomati, illegal invandring till Palestina samt militär kontroll av våldet i Palestina. Målet var nu öppet en Judisk stat. Programmet lyckades få stöd av president Truman 1945. Sionisternas militära styrka ökade starkt under andra världskriget. Judisk militärindustri producerade så tidigt som 1939 granatkastare med bomber. På grund av sin militära styrka övervägde sionisterna att förklara sig självständiga efter andra världskriget. En militärplan (Aleph) drogs upp i februari 1945 som skulle krossa motståndet emot judiskt övertagande. Beträffande det arabiska motståndet inledde Arabligan i december 1945 en bojkott av sionistiska varor. I maj 1946 förpliktigade sig de arabiska statsöverhuvudena att bevara Palestinas arabiska status. I september 1946 föreslog arabiska delegater i London en palestinsk stat med palestinskt medborgarskap – ej arabiskt – för alla. Kvalifikationer skulle vara 10 års vistelse i Palestina. President Truman tog starkt avstånd och stödde i oktober 1946 en judisk stat. Stödet var betydelsefullt och ansvarigt för den kedja av händelser som ledde till Mandatets blodiga upplösning. Palestina bestod av 16 distrikt och i endast ett av dem var det judisk majoritet. Nio distrikt skulle helt tillfalla judarna och endast tre araberna. Judarna som ägde 7 % av området skulle erhålla 75 % av den totala arean. Kontrollen över Jordanflodens livsviktiga vattenkällor skulle förloras och all kontakt med havet skulle ske genom en trång korridor, kontrollerad av judarna. Sionisterna hade nu fått grönt ljus. Britterna fick klart för sig att de inte kunde avväpna den underjordiska armén Hagana. Deras finansiella beroende av USA kunde också förloras I maj 1947 drog sionisterna upp en ny militär plan (Plan Bet). Den utarbetades för att ta hänsyn till den ökande oron i arabiska länderna och den nya situation som britternas referens till FN utgjorde. Dess mål var att säkra genomförandet av sionisternas Trumanunderstödda plan i det fall att palestinierna fick hjälp från de arabiska grannländerna.