Del IV (1947-1948)
Det stod nu klart att USA bundit sig för en särskild lösning. FN utsåg på britternas begäran en särskild kommitté för Palestina UNSCOP. I den ingick 11 medlemsstater. Två ansågs sympatiskt inställda till araberna, åtta ej och Sverige kunde betraktas som neutral. En motion om att delningsförslagets legalitet skulle bedömas av Internationella domstolen avslogs genom att 21 medlemsländer röstade nej och 20 ja. Ett förslag om att nödställda judar i Europa skulle absorberas i FN:s medlemsstater för att lätta på migrationstrycket avslogs då 16 röstade ja och 16 röstade emot samt 25 avstod.
Sovjets roll
Sovjetunionen var en stark förespråkare av idén om en Judisk stat. När USA under kaoset i början av 1948 började vackla bedrev sovjetisk press och radio kampanj emot Palestinaaraberna och arabstaterna. Folke Bernadottes förslag om ändringar i delningsplanen bekämpades starkt. Specialtränade illegala judiska immigranter kom från Sovjetunionen. Vapen, tanks och flygplan levererades via Tjeckoslovakien. Motivet var att splittra USA och britterna för att få bort de sistnämnda från Palestina och minska britternas inflytande i övriga arabvärlden. Skapandet av staten Israel skulle öka instabiliteten i regionen och öka Sovjetunionens möjligheter till inflytande.
Britternas roll
Sionisterna gynnades av britternas beslut att dra sig tillbaka under en sex månaders period samt att FN inte utsett någon internationell styrka för att genomföra Mandatets upphörande. Sionisterna hade byggt upp en ansenlig militär styrka. En invasion av arabstaterna framstod som otänkbar på grund av att britterna skulle ha makten till den 15 maj, vilket skulle innebära en direkt konfrontation med dem. Sionisterna gynnades av att britterna drog sig tillbaka från område efter område och oftast från dem med större judisk koncentration, medan de behöll den legala kontrollen. För sionisterna var det helt klart att det i detta läge var militära aktioner nödvändiga. På grund av de brittiska repressalierna vid palestinernas uppror 1936-1939 fanns ingen central palestinaarabisk politisk och militär kontroll. Sionisterna däremot hade en mäktig mångfasetterad central institutionaliserad kontroll. De gynnades också av att britterna inte önskade stöta sig med de sionistiska styrkorna eller med illegala milisgrupper som Irgun och Lehi.
Militära planer
I det nya läget utarbetade sionisterna nya militära planer – plan Gimmel (C) och plan Dalet (D), som var huvudplanen. Syftet var att ta över så mycket mark som någonsin var möjligt och den måste vara genomförd före eller senast 15 maj. När det brittiska mandatet upphörde, skulle ett juridiskt vakuum uppstå, om det inte fyllts med militärt fullbordat faktum – den växande staten Israel.
Plan Gimmel och Dalet
Plan Gimmels roll var att ge tid för mobilisering av nödvändiga styrkor för att genomföra plan D. Strategiska punkter skulle erövras när brittiska styrkor evakuerades, terror bedrivas mot den arabiska civilbefolkningen och arabernas motståndsvilja undermineras. Kommunikationslederna genom arabiska områden mellan de judiska platserna måste skyddas. Palestinaaraberna hade dålig ledning och var svagt organiserade. Deras styrkor var erbarmligt otillräckligt utrustade. Men de tvekade inte om varför de måste göra motstånd. Deras fördel var att de fanns där på plats i sina städer och byar. En mycket liten symbolisk del illegala styrkor sipprade in från de omgivande arabstaterna, men det var mest till moraliskt stöd. Palestinaaraberna höll fast vid sitt land under december fram till mars 1948 under attacker enligt plan C och från Irgun och Lehi. USA började överväga att inkalla en specialsession i Generalförsamlingen om ett möjligt nytt FN-mandat, men den judisk lobbyn och president Truman stod emot. Plan D omfattade 13 detaljerade operationer av massiva överraskningsattacker och bombardemang. Hemliga Hagana-radiosändare, bepansrade bilar utrustade med högtalare spred hot och förvirring. Under det massiva anfallet bröt det palestinaarabiska motståndet samman. I kuststäderna Jaffa, Haifa och Acre flydde araberna ut i havet. HÄR kan man tala om genomförandet av att kasta – inte judarna - utan araberna i havet. Hundratals Palestina-arabiska byar och städer som Tiberias, Safad, Acre, Haifa och Jaffa, hotet mot Jerusalem och tusentals flyktingar till arabländerna tvingade de arabiska regeringarna efter stort tryck från sin befolkning att agera. Några enheter från arabiska reguljära arméer gick in i Palestina den 15 maj, 1948. Men de var alldeles för svaga och kunde inte hindra utgången.