Hans Norelius hemsida

Del IV (1947-1948)

Det stod nu klart att USA bundit sig för en särskild lösning. FN utsåg på britternas begäran en särskild kommitté för Palestina UNSCOP. I den ingick 11 medlemsstater. Två ansågs sympatiskt inställda till araberna, åtta ej och Sverige kunde betraktas som neutral.

Efter en kort tur i Mellanöstern rekommenderade en majoritet delning enligt i stort sett det förslag som Truman ställt sig bakom. Ett förslag att innan beslut togs i FN skulle förslagets legalitet bedömas av Internationella domstolen. Av 57 medlemsländer röstade 21 nej och 20 ja. Det fanns andra förslag angående flyktingar i Europa. Ett gick ut på att nödställda judar i Europa skulle absorberas i FN:s medlemsstater för att lätta på migrationstrycket. Det avslogs då 16 röstade ja och 16 röstade emot och 25 avstod.

 

Sovjetunionen var en stark förespråkare av idén om en Judisk stat. När USA under kaoset i början av 1948 började vackla bedrev sovjetisk press och radio kampanj emot Palestinaaraberna och arabstaterna. Folke Bernadottes förslag om ändringar i delningsplanen bekämpades starkt. Specialtränade illegala judiska immigranter kom från Sovjetunionen. Vapen, tanks och flygplan levererades via Tjeckoslovakien. Motivet var att splittra USA och britterna för att få bort de sistnämnda från Palestina och minska britternas inflytande i övriga arabvärlden. Skapandet av staten Israel skulle öka instabiliteten i regionen och öka Sovjetunionens möjligheter till inflytande.

 

Britternas beslut att dra sig tillbaka under en sex månaders period samt att FN inte utsett någon internationell styrka för att genomföra Mandatets upphörande gynnade sionisterna, som byggt upp en ansenlig militär styrka. Att arabstaterna skulle invadera framstod som otänkbart på grund att britterna skulle ha makten till den 15 maj och det skulle innebära en direkt konfrontation med dem. Sionisterna gynnades av att britterna drog sig tillbaka från område efter område och oftast från dem med större judisk koncentration, medan de behöll den legala kontrollen. Det stod helt klart att det var militära aktioner som behövdes.

På grund av de brittiska repressalierna vid upproret 1936-1939 fanns ingen central Palestinaarabisk politisk och militär kontroll. Sionisterna däremot hade en mäktig mångfasetterad central institutionaliserad kontroll. De gynnades också av att britterna inte önskade stöta sig med de sionistiska styrkorna eller illegala milisgrupper som Irgun och Lehi. I det nya läget utarbetade sionisterna nya militära planer – plan Gimmel (C) och plan Dalet (D), som var huvudplanen. Syftet var att ta över så mycket mark som någonsin var möjligt och den måste vara genomförd före eller senast 15 maj. När det brittiska mandatet upphörde skulle ett juridiskt vakuum uppstå, om det inte fyllts med militärt fullbordat faktum – den växande staten Israel.

Del 5